Jag har suttit här och funderat, ska jag lösenordsskydda detta inlägg eller ska jag skita i det? Det finns nyfikna människor runt här i världen, men å andra sidan det här är min blogg och jag får skriva vad jag vill i den uttrycka mig hur jag vill, och det är sant som min vän säger "sverige behöver inte veta allt om dig, folk behöver inte veta dina djupaste känslor" Hon har rätt, men ibland måste jag skriva ut mig och just nu är det en sån där tuff tid då allt är uppe över huvudet på mig, jag mår illa konstant, jag är gråtfärdig konstant och jag är så tung hela tiden jag försöker behålla den där masken över ansiktet, hela jävla tiden och ibland lyckas jag,och ibland bryter jag ihop.

Det är tillåtet att ibland bryta ihop, det är tillåtet att känna sig nere känna sig sviken, sårad, lämnad och ensam det ingår i din livsprocess, vad känner jag just nu?Allt. Jag har det tungt, jag känner mig sårad,sviken lämnad..ensam.Just nu vill jag känna lycka, jag vill vara där bland rosa moln och sväva högt,vara lycklig må bra och förälskad upp till öronen, men sen tänker jag du har varit där,du har svävat bland rosa moln,du har varit lycklig du har mått bra och du har varit förälskad upp till öronen var det värt det?Eftersom jag fortfarande är kvar i det jag lämnat bakom mig för ett bra tag sen, var den där känslan värd det?

Jag hade den där känslan ett bra tag, den försvann och trodde jag inte skulle återfå den känslan igen men det fick jag, och hur länge höll den i sig?Inte alls länge, nu har det gått sekunder,timmar,minuter,månader,år och jag är fortfarande kvar, kvar i det (som jag sa) lämnat bakom mig, jag kan inte komma ur det för jag vet inte om jag vill, jag står kvar i de där äckliga känslorna jag låter inte någon komma åt mig så nära att min dag kretsar runt dem, för även om man ger allt ifrån sig så blir man sårad tillslut..men ändå kan jag inte låta bli att undra ,när?när kommer jag återfå förälskad-upp-till-öronen-känslan.